Jag har aldrig mått så bra som jag gör nu,

fast jag mådde bra när jag dottern fick ju.

Om jag vetat tidigare att jag kunde må så här,

inget jobbigt inom mig jag bär.

2010 började jag på träffpunkten, den hette så då och jag säger det fortfarande.

Jag vågade knappt säga hej till folk och ännu värre blev det med ångesten.

Tyvärr fanns det en man som var utstuderat elak, han påpekade alltid något om min vikt.

Jag fick ofta gå undan för att tårarna rann.

Det var även en man som var förtjust i mig och han tjatade om att gå ut och dansa.

Sade till honom ett flertal gånger att det aldrig skulle ske, men han fortsatte tjata.

Måttet var rågat när han sa till en personal att hon skulle sy en klänning till mig,

då sa i alla fall personalen till på skarpen.

Med allt detta var jag inte där allt för ofta för det var så påfrestande.

Med mina självmordstankar så låg jag inne på psyk en hel del.

Vändningen kom 2014 då jag fick en Godman, det blev så bra att jag fick skuldsanering.

Jag har aldrig visat min ekonomi eller sagt hur dåligt jag mått av det.

När jag släppt in folk på livet började jag prata om mina våldtäckter.

Det bidrog att jag hamna hos psykologen och vi började med trauma behandling, så hösten 2017

blev jag av med mina självmordstankar som jag haft sedan jag var 10 år.

2015 fick jag lov att byta boendestöd och det blev ju väldigt lyckat, nu började det hända saker i hemmet

också. Inget av detta hade jag klarat själv. Har fått vänner för livet också, som har gett mig så mycket.

2015 kom det in ny personal till träffpunkten och det blev för mig en hit.

Självförtroendet har ökat drastiskt, har till och med vågat ta tåget till min dotter som bor i Norrköping

sedan 2011. Med personalen kan jag prata om allt mellan himmel och jord, de stöttar en på ett stort

humanitärt sätt. Man får goda råd och det hjälper att bara få prata med dem en liten stund.

De är all världens guld värda.

Jag känner mig inte underlägsen längre och jag trivs så bra med dem, så idagsläget är jag inte borta från träffpunkten så ofta. Ser alltid fram emot att träffa dem igen.

När jag är på sysselsättningen har jag inte längre så stora krav på mig, så ångesten har minskat avsevärt.

Har gjort stora framsteg med hästarna som vi åker till. Var livrädd för dem men nu klarar jag till och med att sitta på en häst, det lyckades jag med redan efter 4.5 månad. Det hade jag inte förväntat mig, jag trodde bara att jag skulle lyckas klappa dem.

Av alla dessa faktorer så mår jag för första gången i livet riktigt bra, fastän det det hänt jobbiga saker runt om mig.