TERRORN FORTSÄTTER IDAG VAR DET PARIS TUR

Hatet bara gror världen över,

det är ju kärlek vi alla behöver.

Var kommer nästa attack att ske,

Nu får vi alla till kärleken be.

När kommer detta att ta slut,

nu börjar det bli riktigt akut.

Jag har inte bett om det här hatet som flödar,

vill få bort alla dessa som oskyldiga dödar.

Alla tankar idag går till Paris befolkning,

jag sänder ljus och kärlek i min egen tolkning.

Sitter här för mig själv och ryser,

nu mitt lilla hjärta här fryser.

Nu skulle alla länder sluta skicka dem mer ammunikation,

så att deras vapen slutar ha någon funktion.

Det kanske behövs hjälp från större nationer,

stoppa dem redan i gränsens stationer.

Vad vet jag vi kanske står på tur nästa gång,

då kommer vi inte sjunga någon vacker sång.

Har vi tillräckligt själva för att stå emot,

vill inte få i mitt huvud ett stort klot.

Frågan är ju varför allt detta sker i världen,

vill bara ha lite lycka på färden.

Vi får nu söka kärlek med ljus och lykta,

så oskyldiga inte för tidigt blir bort ryckta.

Nina Grev   

VARFÖR DESSA TANKAR

Varifrån kommer alla dessa tråkiga tankar,

dom sätter sig i hjärnan min och bankar.

Vill bara dessa i soporna kasta,

men det vill dom inte ta till fasta.

Om jag bara kunde skjuta ner dom under jorden,

så jag kan hitta dom nya fina orden.

När man minst anar kommer de tråkiga åter,

och då blir det att jag sitter här ensam och gråter.

De gamla ränderna vill visst sitta kvar på mig,

dom sitter kvar fast att jag säger nej.

Vill inte längre ha kvar detta i mitt liv,

vad ska jag göra för att du ska ifrån mig ta ett kliv.

Just nu är jag så himla trött och orkar ingenting,

försover mig och sover bort helgen vill inte någonting.

Jag känner att mitt liv är ingenting värt att leva för,

men jag får vänta ett tag till innan jag dör.

Har ju levt med suicid-tankar från barndomens tid,

tycker ju att glädjen nu skulle kunna här ta vid.

Det går ju tyvärr inte att ändra som på en handvändning,

vid det här laget hade jag hoppats på en större förändring.

Är så otroligt trött på livets nycker,

den gör ju precis det den själv tycker.

Önskar bara att få lugn och ro i kropp och knopp,

till min hjärna vill jag bara skrika nu får det bli ett stopp.

Det lilla jag gör spelar ingen roll,

har ju ändå ingen större koll.

När jag var 10 och 15 år råkade jag ut för trauman som fortfarande spökar,

jag har försökt tränga bort det ur mitt liv men den är här varje dag och bökar.

Livet för mig är livet inget värt,

Tur jag har några jag håller i så kärt.

Livet har sin gilla gång,

men det är inte som en vacker sång.