BARBRO 70 ÅR

Vill härmed hylla dig för dina 70 år,

så ung så du slipper bäras ut på bår.

Tackar dig för att du finns här för mig,

du ska veta att jag gillar dig.

Du är hurtig som få,

du får mig att bättre må.

Vi är ute och cyklar var gång vi ses,

du är då verkligen ingen mes.

Du är då ingen gammal tant som sitter still,

reser runt utomlands med dem du vill.

Likt hästarna du satsar pengar på,

så vill du inte i stallet stilla stå.

Tack för att du är min bästa kontaktperson,

synd om dig att du ej får på mig någon fason.

Hoppas du får en alldeles underbar födelsedag,

mycket glädje och lite vin så blir det bra på din dag.

Kram Nina       

TRÄFFPUNKTEN

Jag hoppas ni vet vad ni för mig betyder,

med stor glädje jag er alltid lyder.

Det är för eran skull jag till träffpunkten åker,

ni finns där för vad jag än i livet söker.

Jag beundrar er för dom som ni är,

jag håller er i mitt hjärtat så kär.

Ingen kan ersätta erat arbete på träffpunkten,

vad trist om ni kastas ner i värsta trunken.

Ni får höra både det ena och det andra,

vill ej att ni från träffpunkten ska vandra.

Ni gör så att jag livet härdar ut,

vill inte att detta ska ta slut.

Ni är klippan som alltid står pall,

även om ni får ta emot en del känslosvall.

Ni är alla så himla bäst,

hoppas ni tar emot min lilla gest.

Kram Nina

Nina Grev  

SNART DAGS IGEN

Snart är vi framme vid julen igen då,

folket kommer på stan fram och åter gå.

Det har börja tändas en massa ljusstakar i fönstret,

Varje år följer vi det gamla vanliga mönstret.

Julen som kan ställa till med en del kaos för vissa,

inga barn vill inte på något vis julen missa.

En del får många och en del får kanske bara en klapp,

vissa kanske inte får något alls och önskar att detta slapp.

Många får gneta med pengarna inför julen,

känns som om pengen blir stulen.

Snö vill vi gärna ha så barnen kan ute stoja,

härligt att få krypa in i en snökoja.

Önskar att julen blir alldeles underbar för alla,

barnens glädjetjut ska för oss i huvudet skalla.

Under granen ligger alla julklappar,

vi hoppas barnen ej de sköraste klapparna tappar.

Nina Grev   

TERRORN FORTSÄTTER IDAG VAR DET PARIS TUR

Hatet bara gror världen över,

det är ju kärlek vi alla behöver.

Var kommer nästa attack att ske,

Nu får vi alla till kärleken be.

När kommer detta att ta slut,

nu börjar det bli riktigt akut.

Jag har inte bett om det här hatet som flödar,

vill få bort alla dessa som oskyldiga dödar.

Alla tankar idag går till Paris befolkning,

jag sänder ljus och kärlek i min egen tolkning.

Sitter här för mig själv och ryser,

nu mitt lilla hjärta här fryser.

Nu skulle alla länder sluta skicka dem mer ammunikation,

så att deras vapen slutar ha någon funktion.

Det kanske behövs hjälp från större nationer,

stoppa dem redan i gränsens stationer.

Vad vet jag vi kanske står på tur nästa gång,

då kommer vi inte sjunga någon vacker sång.

Har vi tillräckligt själva för att stå emot,

vill inte få i mitt huvud ett stort klot.

Frågan är ju varför allt detta sker i världen,

vill bara ha lite lycka på färden.

Vi får nu söka kärlek med ljus och lykta,

så oskyldiga inte för tidigt blir bort ryckta.

Nina Grev   

VARFÖR DESSA TANKAR

Varifrån kommer alla dessa tråkiga tankar,

dom sätter sig i hjärnan min och bankar.

Vill bara dessa i soporna kasta,

men det vill dom inte ta till fasta.

Om jag bara kunde skjuta ner dom under jorden,

så jag kan hitta dom nya fina orden.

När man minst anar kommer de tråkiga åter,

och då blir det att jag sitter här ensam och gråter.

De gamla ränderna vill visst sitta kvar på mig,

dom sitter kvar fast att jag säger nej.

Vill inte längre ha kvar detta i mitt liv,

vad ska jag göra för att du ska ifrån mig ta ett kliv.

Just nu är jag så himla trött och orkar ingenting,

försover mig och sover bort helgen vill inte någonting.

Jag känner att mitt liv är ingenting värt att leva för,

men jag får vänta ett tag till innan jag dör.

Har ju levt med suicid-tankar från barndomens tid,

tycker ju att glädjen nu skulle kunna här ta vid.

Det går ju tyvärr inte att ändra som på en handvändning,

vid det här laget hade jag hoppats på en större förändring.

Är så otroligt trött på livets nycker,

den gör ju precis det den själv tycker.

Önskar bara att få lugn och ro i kropp och knopp,

till min hjärna vill jag bara skrika nu får det bli ett stopp.

Det lilla jag gör spelar ingen roll,

har ju ändå ingen större koll.

När jag var 10 och 15 år råkade jag ut för trauman som fortfarande spökar,

jag har försökt tränga bort det ur mitt liv men den är här varje dag och bökar.

Livet för mig är livet inget värt,

Tur jag har några jag håller i så kärt.

Livet har sin gilla gång,

men det är inte som en vacker sång.

GRUPP 82  2008

Mot övervikten vi alla just nu strider,

för mig har ni mycket glädje som ni sprider.

Min tro är att vi alla ska lyckas,

med er vill jag gärna med ryckas.

Våra förutsättningar kan se väldigt olika ut,

men tjejer kämpa vidare och försök stå ut.

Jag för även en kamp mot viljan att få livet lämna,

jag gör allt för att få det bakom mig och att det inte ska rämna.

Det var väldigt nära att jag lyckades lämna ifrån mig allt,

när jag tänker på detta så blir allting så väldigt kallt.

Många års grävande för att hitta tillbaks till livet,

det är ett under att jag till Itrim tagit klivet.

Det gör så ont i själen och kaoset i hjärnan är inte lätt,

därför försöker jag nu kämpa på mitt eget lilla sätt.

En del tror nog att jag har det lätt för att vikten rasar så fort,

men även jag har fel och brister så jag försöker att inte göra det så stort.

Nu kommer vi att ses allt mindre av varandra,

men vi kan ju ändå fortsätta som alla de andra.

Med er har jag ett jätte stort stöd,

kanske jag nu hittar någon sorts glöd.

Vi  som är i grupp 82,

ska inte sluta att till Itrim gå.

Även om vägen har många gupp,

så är vi ju ändå en mycket bra grupp.

Nina G    

DET ALLRA INNERSTA

Den största delen av mitt liv har jag önskat att jag inte fanns till,

Idag är jag nöjd och mår bra och det är det enda jag vill.

Törnarna har ibland varit som hagel i backen,

stora eller små men det har ändå gett repor i lacken.

I tidig ålder blev jag väldigt introvert,

det gick inte att skicka iväg det i ett kuvert.

Livet blev en jakt efter något jag aldrig har haft,

men vad var det jag sökte efter av all min kraft.

I mitt huvud for orden runt väldigt mycket,

ibland ville jag bara skrika rätt ut för att lätta på trycket.

Det var oftast aldrig tyst där inne,

skulle jag säga si eller så for det i mitt sinne.

Tankarna att jag vågade säga vad jag ville,

men det gick inte och inte ens för en mille.

Finns fortfarande saker som jag inte pratat om,

men har hjälp så jag kan lägga det lite mera bakom.

Säger inte alltid det jag vill ha sagt,

det är för att jag alltid är på min vakt.

I mina dikter kan ju orden få svada ,

men det är inte för att någon annan skada.

Kan för mitt liv inte ändra det som varit,

kan heller inte hjälpa att humöret upp och ner farit,

Orden i huvudet verkar aldrig ta slut,

det är nästan att jag med benen slår bakut.

Att skriva har hjälpt mig en hel del,

numera tycker jag inte det är något fel.

Orden kan ju komma till mig när jag minst anar,

då tar jag pennan som sedan på papperet kanar.

Krångligt har det ibland varit när jag försöker förklara,

men på det här behöver jag inte svara.

Tack alla ni som hjälper mig framåt,

ni hjälper mig så att jag ej mer går bakåt.

Haha har ni tröttnat nu ni som detta läser, 

men det är bäätre att ni läser så det ej i öronen väser.

får se när det kommer något mer av mig.

Tack och hej säger jag till dig,

Nina G